Det var den coolaste pryl jag någonsin sett i mitt tioåriga liv!

Postorderannonsen i Expressen visade en bild på en smokingklädd man med uppenbara hemlig-agent-vibbar och en snygg, tunn klocka på handleden. They had me at hello, så att säga.

Men det som verkligen fångade mitt intresse bildtexten som avslöjade att detta minsann inte var ett vanligt armbandsur. Det var en radioklocka.

Alltså märk väl – inte en klockradio, utan en radioklocka! Mitt tioåriga hjärta bultade vilt. Var det verkligen möjligt att det existerade så coola saker? En klocka som också var en radio? Man kunde alltså få reda på hur mycket klockan var och lyssna på ”Upp Till Tretton” med Ulf Elving OCH promenera – samtidigt! Jag kippade hänfört efter andan. Här kan det vara värt att notera är att detta utspelades i en tid då ingenting som kunde spela musik var bärbart. Utom möjligen munspel.

Habegäret blev omedelbart outhärdligt! Jag sprang till mina föräldrar för att med pipig röst förklara att mitt liv aldrig någonsin skulle kunna bli komplett utan en radioklocka. Med tjat, tårar och genom att inteckna ett mycket stort antal framtida veckopengar lyckades jag till slut få dem att säga ja. Jag klippte med darrande händer ur talongen i tidningen och rusade till brevlådan.

Nu var det bara att vänta!

Nu återstod bara att vänta, vilket inte var helt lätt. För när man är tio år och väntar på världens coolaste pryl går tiden baklänges ibland. Den oändligt långa veckan fyllde jag med dagdrömmar av typen hur jag gled fram i korridorerna i skolan med Boney M dunkandes ur högtalaren på min radioklocka och med en svans av hänförda beundrare.

Så äntligen kom till slut avin och jag sprang i hundrameterstempo hela vägen till posten. På den tiden hämtade man nämligen sina paket på riktiga postkontor, och inte i grovsoprummet hos Coop av någon som också jobbar med att skära upp salami i charken. Jag lyckades naturligtvis inte vänta tills jag kom hem, utan kastade mig omedelbart ner på golvet och slet upp paketet som ett hungrigt rovdjur. Och där var den…

Först långt senare skulle jag lära mig att det finns ett ord som exakt beskriver känslan jag fick i magen. Antiklimax heter det. Radioklockan var helt gigantisk, ungefär i storlek som en semla. Själva klockfunktionen bestod av en urtavla som visade kvart i två. Alltid. Visarna var nämligen påmålade. På sidan av den plastiga jätteklockan satt två knappar, även dessa av abnorm storlek. Ungefär som två stycken små snusdosor. Jag antog att dessa var volym- och kanalinställning. Men eftersom bokstäverna var på ett alfabet jag aldrig tidigare sett kunde jag inte vara säker.

Blåst?

Jag förstod naturligtvis instinktivt att jag hade gått på mitt livs första (men inte sista skulle det visa sig) blåsning, men ville inte erkänna det för mig själv. Åtminstone inte förrän jag hade gett själva radiofunktionen en chans. Generöst nog medföljde två stycken batterier av mellanstorlek som skulle stuvas in genom den omfångsrika luckan på baksidan. Jag tryckte dit dem och vred på volymknappen med samma skräckblandade hoppfullhet som hos någon som just lagt sina sista slantar på roulettbordet. Ljudkvalitén var inte helt oväntat i nivå med produkten i övrigt. Ljudet var både skränigt och lågt på samma gång.

Men det spelade egentligen ingen roll eftersom den enda kanalen jag lyckades få in var P1, och mitt intresse för program om trädgårdsodling var begränsat på den tiden. Så fort jag rörde mig det minsta förlorade radioklockan täckning och började brusa som Indalsälven under vårflod. Jag märkte efter ett tag att om jag höll armen uppsträckt i luften och stod helt blickstilla kunde jag också lyssna på klassisk musik på P2, vilket jag dock bara upplevde som ett ytterst litet framsteg.

Jag traskade med slokande huvud hemåt med den gigantiska brusgeneratorn som en boja på handleden. Jag begravde målmedvetet eländet lång in i en garderob. Och mig veterligen såg den aldrig mer dagens ljus.

Om du istället vill shoppa prylar som är coola OCH av bra kvalitet rekommenderar jag Teknikmagasinet där du dessutom får 4% återbäring genom Refunder. För egen del är jag sugen på en sån här:

Hälsningar, Fredrik
VD och grundare av Refunder
fredrik.ohlsson@refunder.se